Det kommer konstant frågor om pojkvännen, var bor han? Hur gammal är han? Hur stor är ålderskillnaden? Vad är det bästa med honom? Ja, hur mycket frågor som helst, därför tänkte jag ge er svar på era frågor. Bra va?

Sanningen är ju den att eftersom han bor ungefär 970 km ifrån mig träffas vi endast en gång i månaden, men trots det känns förhållandet starkt och bra. Jag gillar det att inte "vara tvungen"  till att umgås med den jag är tillsammans med flera gånger i veckan, jag tar gärna för mig långa besök än små korta. De tre veckorna jag var hos honom i Göteborg var underbara (jag stormtrivdes ju), och just därför för att vi inte hade träffats på en lång tid! Det kanske inte låter riktigt klokt i era öron men för mig funkar detta bra. Jag menar, det är ju toppen att få resa och upptäcka nya platser samtidigt som man hälsar på den som betyder så otroligt mycket för en. Det är klart att det är skit jobbigt ibland och stunderna då man saknar så mycket att man tror man skall dö finns också, men varenda gång vi ses är så mycket värd!

"Hur kan du då lita på honom när du inte kan ha "kontroll" över honom?", är en fråga jag har fått höra en och annan gång. Jag behöver verkligen inte ha kontroll över honom för att kunna lita på honom. Det känns som att det över hans personlighet står skrivet att han aldrig skulle såra mig med mening. Låter kanske lite löjligt, men rent ut sagt så är det så. Jag litar på honom, han är ju faktiskt en utav mina bästa vänner när allt kommer omkring!

När det kommer till åldersskillnaden så ligger den på exakt 4 år 2 månader och 30 dagar. Låter det mycket? Tja, det kanske det gör men jag bryr mig faktiskt inte då den verkligen inte märks av. Jag kan vara mig själv till 100% tillsammans med honom utan att han tycker att jag är löjlig eller barnslig. Det är en av de sakerna jag gillar allra bäst med honom. Han accepterar och gillar mig för den jag är, inte den han vill att jag skall vara. Rätta mig om jag har fel, men är det inte så det skall vara? Har ni ytterligare flera frågor om pojkvännen, ställ dem under det här inlägget! 

Har idag kikat in lite statistik angående löner och hur många år man skall jobba för att nå en viss lön, och jag måste säga att jag undrar hur personer med yrken så som t.ex frisör, kosmetolog, kock, städare, försäljare eller barnskötare har det ekonomiskt. Enligt lönestatistiken tjänar de mellan 1700 € och 2100 € innan skatt och vem klarar sig egentligen med det efter att ha betalat hyran, maten och räkningarna? Eller okej, klarar sig kanske man gör, men pengar kvar till nöjen eller någonting extra finns knappast. Jag undrar verkligen hur de som betalar ut lönen har tänkt att dessa personer skall leva sitt liv. Skall det gå ut på att jobba för att kunna ha kvar sin lägenhet och för att få mat på bordet? Helt ärligt alltså, stackars människor! Okej, där var jag kanske en aning hård(menar ju förstås ingenting illa), men det jag vill säga är att ni som vet med er själva att ni klarar av att studera och vill ha pengar över till biokvällar, lite extra shopping, resor och restaurangbesök verkligen skall satsa på ett yrke där lönesumman är en aning högre. Det lönar sig i längden! Och det som gör mig så barnsligt glad är det att jag äntligen har fattat det, hahha!

(Detta inlägg är till för att få personer att tänka efter. Inte ta illa upp!!)

Har ni någon gång blivit kär i någon över internet, eller varit med om att någon kompis eller släkting blivit det? Jag har varit med om det sist nämnda och därför vill jag diskutera saken för att få veta era erfarenheter och åsikter. När en nära kompis fått kontakt med en kille(som dessutom har en helt annan kultur, religion, språk, valuta och ålder) över internet blir man som kompis lite chokerad och fundersam. Redan nu finns det säkert personer som tänker; ja men vad fan rör det dig i ryggen?! Ja, men det är ju liksom klart att det gör det, och det finns många orsaker till varför det gör det. För det första så är det frågan om en nära vän som inte förstår vad hon gett sig in på och är besatt av en okänd person, och för det andra så accpteras ingen annans åsikt om saken eftersom man enligt kompisen inte borde bry sig och hon är blind av kärleken.(Okej man kan inte älska någon man inte träffat då man inte känner till personens riktiga jag). En annan grej som också får en att fundera är att varför man är tillsammans med någon man skäms över. Eller varför är det då en så storslagen grej om ett par personer får reda på förhållandet, om man verkligen står för sin förälskelse och känslor? Rätta mig om jag har fel, men är inte det ett tecken på att man inte riktigt själv är säker på förhållandet? En sista sak som jag ännu vill nämna är det att jag tycker det är så synd att en lång vänskap verkar betyda mindre än en okänd person, men det är en sak som måste uppfattas av personen i frågan och före hon inser sanningen finns det inte mycket man kan göra. Tyvärr..

Åh vad tysk jag känner mig idag, därför jag kör med en tysk rubrik! För övrigt så vill jag idag diskutera ungdomars tankar och planer. Jag skulle gärna också vilja veta era åsikter om saken så kommentera gärna detta inlägg om ni vill säga ut er åsikt. Jag har den senaste tiden märkt att personer i min ålder har mycket höga mål och siktar högt när det kommer till framtidsplaner. Jag skall ju inte precis säga att jag inte gör det, för det gör jag! Men nu efter att jag märkt hur mycket ungdomarna tror att pengarna glider in på kontot om man utbildar sig till ett yrke som har ett rykte om sig att ge bra med pengar och att allting blir lyxigt och bra om man flyttar runt och ser världen. Klart att det skulle vara awesome om det skulle vara så, men motgångar kommer var man än bor och vad man än jobbar med. Nu säger jag ju inte att det inte finns personer som verkligen lyckas i livet och till och med i en ung ålder, för det finns det ju! Men de är ytterst få och vägen till framgången har med stor sannolikhet inte varit den lättaste och naturbegåvningar har säkert hjälpt till lite på vägen. Så bara för att det finns personer som lyckas betyder det inte att alla andra inom samma bransch gör det. Det är många som drömmer om att få ett välbetalt jobb, inga ekonomiska problem, resa mycket och bo lyxigt. Vem vill liksom inte ha det så? Men samhället är sådant att det är mycket få människor som verkligen lyckas komma upp ända dit. Jag känner en del vuxna personer som hade lika "vilda" och höga drömmar som många ungdomar har nu, och trots det har de inte lyckats nå upp dit de velat utan har varit tvugna att nöja sig med en lite längre level, så att säga. Nu menar jag ju inte att man skall lägga sig ner och gråta för att man inte kommer bli någonting. Absolut inte! Klart att chansen att bli framgångsrik och nå upp dit man vill finns, men för att drömmen skall uppfyllas krävs nog en otrolig skicklighet inom yrket/ämnet och naturbegåvningar. Sad but true..

Som i låten Om du lämnade mig nu av Lars Winnerbäck, går jag inte under fastän jag blir lämnad. Nu är kanske er första tanke den att det tagit slut med pojkvännen, but no, det är inte så det ligger till. Hela grejen är rätt personlig så tänker inte ta upp den här, eventuellt någon gång senare om det känns bra. Jag känner bara att jag vill skriva av mig, då det alltid får mig att må bättre. Som jag skrev så har jag inte blivit dumpad av pojkvännen, utan av en person som borde stå mig ännu närmare men dock inte gör det. Denna grej kom faktiskt inte helt som chock, men trots det fällde jag ändå tårar. It´s just me. Har ni någon gång blivit dumpade av någon kille, kompis eller någon inom familjen?

..skaffa sig ett självförtroende! Ett ord som är skrämmande om man inte har det och otroligt coolt om man har det. Varför är det så svårt att linda det lilla ordet runt sitt lillfinger och bära det med sig var man än går? Who knows. Jag måste erkänna att jag inte alltid har haft så bra självförtroende och jag då var sjukt beroende av andra människor, men nu när jag blivit äldre har jag förstått att man inte kan vara beroende av en person och följa efter den hela tiden. Gör man det kommer man inte särskilt långt i livet. Okej, okej, jag vet att det inte är så lätt att skaffa sig ett bra självförtroende, men är man nu i samma ålder som jag eller äldre så kanske det är dags att ta itu med saken. Jag menar, man kan ju inte vara beroende av andra människor hela livet på grund av att man är så osäker på sig själv och inte vågar stå för vad man tycker. Jag vet att det är lättare sagt än gjort att ta itu med hela grejen, men jag lyckades också en gång i tiden. Mitt knep var det att jag började skapa drömmar och mål i mitt liv, vad jag liksom vill uppnå i mitt liv, och tack vare det fick det mitt självförtroende att skjuta i höjden. Jag förstod att jag kunde vara mig själv och hur fabolous som helst utan att någon annan hade rätt att kränka ner mig. Jag är jag. Jag har min stil, min personlighet och mina drömmar. Och jag måste säga att jag är mycket stolt över att jag lyckades gräva fram självförtroendet och bli självständig. För med det kommer man långt. För tänk dig nu vi som är 16 och i höst skall kliva upp ett steg högre och börja i en ny skola. Hur skulle det gå och hur skulle man känna sig om man hela tiden är orolig över vem man skall tillbringa dagen tillsammans med och vad andra tycker om en. Sist och slutligen så spelar det ju faktiskt ingen roll. För eftersom du är dig själv så kan ingen annan ändra på dig, så varför bryr du dig då egentligen så mycket om det?

Puhh, där fick jag det nedskrivet! Orsaken till varför jag tog upp detta ämne just nu är den att jag vill tala om för er som tycker att ordet självförtroende är skrämmande, verkligen skall jobba lite på att se det som ett coolt ord istället. Det är inte lätt, men som sagt, det går!

När man väl själv gör en tidning förstår man att det finns personer som älskar att ställa upp på intervjuer, vissa hatar det, man får träffa nytt folk och det bästa är att man får veta så mycket nya saker! När jag på tisdagen efter sista lektionen satte med Johanna och väntade på bussen sade hon plötsligt meningen "Alltså när jag blir vuxen skall jag flytta härifrån. Det ända jag gör är läxor och sitter inloggad på Skype". Jag vet inte vad det berodde på att den meningen gjorde mig sjukt inspirerad att ha henne som en förebild till min tidning,  den bara gjorde det och jag fick en total kick liksom! Så jag förklarade min idé för henne och hon ställde upp på en intervju där jag bland annat ställde frågan vad hennes dröm är och vad hon troligtvis sysslar med om 10 år. Som ni redan kan förstå efter hennes citat, så vill hon bo utomlands och träffa nya människor. Jag måste säga att jag njuter av att sitta och prata om drömmar och framtid med en kompis som förstår hur jag tänker och i en viss mån tycker likadant. Nu är det ju inte så att vi riktigt har precis samma dröm, varken yrket eller landet är det samma, men det spelar heller ingen roll eftersom drömmen att bo utomlands ändå finns inom oss båda. När man försöker förklara sina drömmar för en 30+:are blir det ju minst sagt inte till någonting. Deras svar är bara att vi inte har en uppfattning om hur allting är, och kanske är det sant? Men jag tycker ändå att man måste få ha, och skall ha mål och drömmar, som man siktar sig upp till, för har man inte det blir man en tråkig, osocial och enformig person som åker till jobbet 7 på morgonen, kommer hem runt 4, kollar på TV, tar en promenad och går och lägger sig. Ni som inte har lika stora drömmar som jag skall naturligtvis inte ta illa upp av detta, ni kan vara hur härliga som helst ändå! Det jag vill säga är bara det att har man mål och en riktigt stark vilja så lyckas det mesta, även fast det kan tänkas vara orimligt eller omöjligt. Eller vad tycker ni?

Dels för att jag inte skrivit något på länge och dels för att jag nu sitter här och längtar som en galning efter min pojkvän tänkte jag försöka få till ett litet tanke inlägg och denna gång kommer det faktiskt att handla om, surprise surprise, killar och förtroende. Jag vet att de flesta av mina lite längre inlägg handlar om killar, men grejen är den att de är så otroligt svåra att förstå sig på men ändå är de ett av de bästa sakerna man kan prata och skriva om så jag kör på med liknande ämne som jag brukar! Mina tankar om förtroende har jag dock aldrig skrivit om förut så nu tror jag bestämt att det är dags för det. Orsaken till varför jag väljer att skriva om det nu är den att efter att min kille åkte hem idag fick jag frågan av en person om jag litar på honom, och hur kan jag vara säker på att han inte har någon annan än mig när vi inte direkt bor grannar och kan kolla varandras handlingar 24/7. Jag måste erkänna att jag blev lite osäker och tänkte på att det faktiskt kan vara så, men sedan slängde jag iväg den dumma tanken. Att direkt tro det värsta om folk är bara dumt, och livet är sådant att man måste ge andra personer chanser och möjligheter att visa vad de går för. Ibland löper det på utan problem och ibland kan stoppet kallat otrohet komma och man känner sig illa behandlad och alldeles nere på botten, men hjärtat blir helt igen fastän det känns som att det inte skulle det, och på grund av det är det många som inte vågar lita på någon, men då skall ni fråga er själva om det verkligen är värt att förlora personen i frågan bara på grund av att ni inte vågar ge den ens lite av ert förtroende. Personligen så är jag osäker och har svårt att lita på människor som jag inte känt en längre tid, men nu tvekar jag inte en sekund. Allting känns super bra och jag är lycklig, så vad mera kan man önska sig?