Killar. Det könet förstår jag mig faktiskt väldigt sällan på. Alltså det finns ju de där killarna som är hur gulliga som helst och gör allt för tjejens skull så att hon skall må bra och så finns de killar som skiter i hur tjejen mår och bara bryr sig om att de själv får det de vill ha. De flesta tjejer har ju en dröm om hur deras, så att säga, drömkille skall se ut men vad är det egentligen för idé med det när även killarna bara är människor precis som vi tjejer, och därför inte kan leva upp till någons önskemål?

Det här med killar har aldrig riktigt gått något vidare bra för mig. Jag har blivit sårad gång efter gång och faktiskt gett upp hoppet om att det finns någon "riktig" för mig, vilket är väldigt idiotiskt eftersom jag inte ens nått 18 års ålder än. Men vadå, alla vi människor har känslor och ser upp och strävar till olika saker.

Men i alla fall, så har jag nu faktiskt kontakt med en kille som gör mig glad och får mig att känna mig behövd men på grund av alla misslyckanden som har varit, är jag ju osäker som en femåring. Det sägs ju att det alltid är den ena som har starkare känslor för den andra och i detta fall är det jag, vilket är lite konstigt för jag kan inte bli kär. Tro mig, jag har försökt många gånger men det har alltid känt så fel. Eller kanske orsaken är den att det aldrig varit rätt kille? Jag vill i alla fall tacka Johanna som har fått mig att förstå att jag kommer hitta den rätta och att jag är speciell och värd någon bra!

Har ni någongång haft känslan av att någon dumförklarat er? Ja, då är ni verkligen inte den enda! Det är inte så värst ofta som jag har den känslan, men när jag har den sitter den djupt inom mig och väldigt länge. Det är en av de jobbigaste känslorna enligt mig. Att folk tror att man är yngre och mer korkad än vad man är, är bara frustrerande. De verkar tro att min ålder och mitt beteende talar samma språk, men de vet inte hur mycket de misstar sig. Även fast många (snart) 16 åringarna beter sig som fjortisar och står ytterom affärerna och tror att de är coola för att de har en cigarett mellan fingrarna, raggar på varenda snygg kille, skiter i skolgången, använder leggins som byxor och tror att man är världens sexigaste om man sminkar sig svart,svart,svart, betyder inte att jag tänker på samma sätt som dem. Verkligen inte! Skulle jag få sätta en ålder på det psykiska inom mig skulle det nog bli åldern 18, minst.

Nu kanske ni tycker jag är väldigt konstig som skriver om att jag är så himla mogen, men det tycker jag, och många andra också, så varför ljuga? Jag måste säga att jag tycker det är pinsamt när man ser folk, speciellt tjejer, stå och snacka om saker på ett sätt som tolv åringar gör när de i själva verket är runt sexton.

Själv så tänker jag mestadels bara framåt, på hur mitt liv är, eller egentligen skall vara om cirka tio år. Men bara tanken på att ännu vara tvungen att bo hemma minst 3,5 år är bara skrämmande. Här behandlas man, som i säkert de flesta familjer, som om man ännu vore bara sex år gammal. Klart det är bra att man som förälder skyddar sitt barn på bästa sätt, men jag tycker att de också skall se upp till ungdomens känslor, vilja och val och inte alltid tro att den uppfattning som dom har alltid är den enda och bästa. För jag tro bestämt att vissa av dagens ungdomar verkligen kan tänka ganska långt själva och ta egna beslut helt utan föräldrarnas åsikt eller synpunkt.

Många föräldrar tycker att deras dotter inte behöver ha en pojkvänn när hon bara är sexton år gammal. Men då frågar jag mig själv;"Hur i hela fridens namn kan de veta vad någon annan behöver?" Jag menar, bara för att de var unga på 1980-talet och inte hade seriöst förhållande förrän de fyllt typ 20, betyder ju alls inte det att vi, som är unga på 2000-talet, också måste ha det så. Det är hela den här grejen som jag tycker att är så fel! Det finns verkligen ungdomar som har hittat en flick- / pojkvänn när de varit typ 15 och sedan förlovat sig. Och varför det? Jo, för att de har gillat varann och det har känts rätt helt enkelt. Så snälla föräldrar, sluta upp med att tro att ni vet bäst när man kan ha ett seriöst förhållande, för det kan ni inte. Hur mycket ni än skulle vilja!

En annan sak som jag och mina föräldrar också har så olika är nog det här med att var i världen man vill bosätta sig. Min pappa har alltid älskat att bo på landet och därför bor vi långt ifrån stan halft inne i skogen utan någon som helst social kontakt med någon. Mamma däremot har gillat att flytta på sig och alltid bott några kilometer ytterom stan och det är den största saken jag ser upp till henne för, just därför för att hon tänker som jag. Jag vill inte bo ute på landet och känna mig osocial, utan jag vill bo inne i stan där jag har möjlighet att kunna träffa de människor jag vill och ha nära till allting. Tyvärr så lönar det sig inte att prata om det med någon som är besatt av att bo på landet, eftersom den ändå inte förstår.

Oj, vad långt detta inlägg blev! Men det är alltid härligt att få skriva av sig om sina tankar och känslor åt någon som inte direkt har svar på tal. Mycket trevligare och bättre så. Har ni någon åsikt om detta? Kommentera, då!

Läste för en tid sedan en text där en tjej skrivit upp sitt såkallade träningsschema. Hon berättade vad hon brukade träna, hur ofta och hennes då- och nuvarande kroppsmått i centimeter. Personen i frågan är smal och tränar verkligen regelbundet så ni kan ju räkna ut att schemat var fullspäckat och måtten små. När jag läste den texten frågade jag mig själv, varför lägga ut det här på internet? För att få andra inte smala och missnöjda människor att bli avundsjuka och må dåligt, eller för att visa att man själv är så smal och snygg och orkar träna två-tre timmars hårda pass tre gånger i veckan utan några som helst problem? Jag blev i alla fall lite mållös och visste inte vad jag skulle tycka. Jag kan med en ganska många procents säkerhet säga att det är massor med ungdomar som är osäkra och missnöjda över sin kropp, och blir det då bättre att läsa någons hårda träningsdagbok och kroppsmått? No, I don´t think so.

Vad jag egentligen vill få fram med detta inlägg är att jag tycker att de smala och självsäkra peronerna skulle kunna hålla en lite längre profil. Finns så otroligt många unga, fram för allt tjejer, som verkligen tar åt sig och sedan slutar med att äta och till slut, om det går riktigt dåligt, dör de. Det sägs ju att man skall vara nöjd över sig själv och sin kropp men ändå är inte närapå alla det, och jag tycker att de som är det kan hålla sig lite lugna och vara stolta över sig själva, men hela världen måste inte veta om det. Eller vad är er åsikt om detta?

Fick idag på förmiddagen ett mejl av en läsare vid namn Linda som skev och undrade varifrån jag får inspiration till att skriva och hur jag formulerar det jag vill skriva ner. Hon skrev också att hon mår dåligt när hon läser kända bloggar. Skriverier om fester, träning, skönhet och pojkvänner gör henne, och många andra bara depremerade. Jag tänkte att jag skulle ta upp detta ämne i bloggen, för det är väl inte meningen att man skall må dåligt när man läser någons blogg? Jag kan erkänna att innan jag började blogga följde jag massor av bloggar och varje gång någon skrev om en häftig fest hon hade varit på, eller om hennes fantastiska pojkvän klickade jag bara bort hela bloggsidan. Nu när jag själv börjat blogga har jag minskat ner på bloggarna jag följer, och antalet är nu nere vid ungefär fem. Jag har också insett att som bloggare väljer man själv vad man tar upp i sin blogg. Alla vill ju få sitt liv att verka lyxigt och fyllt med fester, kompisar, resor och underbara pojkvänner, och då väljer man att bara ta upp sådant i sin blogg för att få alla att tro att man har ett sådant lyxigt liv. Men sanningen är ju helt en annan. Ingen lever ett liv utan sorg, saknad, strid, hat och stunder då man verkligen är nere, inte ens en känd bloggare! Därför tycker jag att det är lite fel att bloggare bara skriver om allt bra som de varit med om. Okej, man skall inte klaga och skriva skit i en blogg för då tröttnar läsarna i längden, men det jag menar är att man ibland verkligen skulle kunna skriva ut att man inte är på världens toppen humör istället för att låtsas att man hela tiden har det så bra och är glad och det ända som någonsin är dåligt är att man har huvudvärk. Nu kanske de flesta tycker att jag inte borde uttala mig om denna sak eftersom ändå ingen läser min blogg. Men åt er som tycker det kan jag säga att jag har otroligt mera läsare än jag förväntat mig efter 1½ månad, och jag är nöjd över att de tycker om min blogg som den är; mycket av det goda men också det dåliga. Tack för att ni läsare finns och tack Linda för ditt mejl!

Man skall inte skriva om allt i en blogg, särskilt inte sådant som inte intresserar någon. Känslor är också någonting man i dagens "bloggvärld" inte kan skriva för mycket om, men när det dyker upp saker som är så orättvisa och som jag blir så frustrerad över, tar jag upp det i bloggen. Dels därför för att jag vill uttrycka mina åsikter och dels för att ni skall kunna kommentera och berätta om ni upplevt någonting liknande någon gång. För att komma till saken någon gång så kan jag säga att jag inte förstår mig på rektorer. Är det inte meningen att de skall tänka på vad som är bäst för eleverna? Då skall väl en kompetent lärare inte vara tvungen att sluta för att den inte får sitt kontrakt förlängt, och istället en oerfaren och outbildad student få jobbet? Och att för mycket oljud på lektionerna skulle vara orsaken till varför den kompetenta läraren måste sluta, är ju bara för löjligt. Egentligen vet jag inte allting om varför denna lärare är tvungen att sluta, men det har såklart gått mycket rykten och alla de säger att han måste sluta på grund av för hög volym under lektionerna. Personligen så tycker jag att han lär oss elever bra och på sitt eget sätt och det är bara fel att han måste lämna oss nu mitt i läsåret. Så viktig är skolan för mig att jag inte vill att någon som nyss gått ut gymnasiet undervisar högstadieelever. Jag har sagt min åsikt men den verkar inte tas någon hänsyn till så nu har jag ingen aning om vad som blir nästa steg, eftersom beslutet redan är fattat; vi skall få en student till lärare. Vad är er åsikt om detta?

Är så otroligt glad just nu. Jag tror jag har världens bästa pappa! Vill inte berätta något mera om det just nu eftersom hela grejen jag är glad över ännu är lite osäker. Jag försöker att inte ta ut någonting i förskott för man blir så otroligt besviken och sårad då. Men så fort allting är säkert så skall ni såklart få höra allt! Trots att jag är så glad så är jag ändå osäker, då saken som skall hända är så sällsynt. Oj, vad oklart detta blev nu, men som sagt så lovar jag att göra allting klarare för er lite senare. Har ni förresten haft en bra dag?

Nejdå, ta inte rubriken så seriöst. Bara jag som drömmer mig framåt lite. Har suttit och lyssnat på Alicia Keys låt New York(Empire state of mind) nu i några dagar och den ger en tanke om att allting verkligen är perfekt i New York. Om man lyckas där så lyckas man var som helst. Där finns ingenting man inte kan göra. Alla går ut på häftiga nattklubbar och tar några drinkar och träffar folk och när man vill hem för taxin en enda hem till dörren. Jag menar, hur lyx är inte det? Då kan man ju fråga sig om det verkligen är så. Kanske svårt att svara på det när man aldrig ens har varit i själva staden. Men jag antar att en person som vill att alla skall känna igen namnet på den och som vill satsa på sin kärriär inte skulle säga nej till att få jobba och bo där. Eller vad anser ni?

Att någon gång i livet få bo i New York kanske trots allt bara är en enda stor dröm, men drömmar är tillåtna och jag drömmer mig gärna bort till hur det skulle vara att bygga upp ett liv där. Som ett hjälpmedel har jag låten som jag redan nämnde; New York(Empire state of mind). Vad tycker ni om den? Lyssna & kommentera!

Idag gäller det då. Jag menar såklart att välja president för sex år framåt. Personligen så vet jag ingenting om politik och ibland tycker jag att det är bland det onödigaste som finns här i världen, näst efter krig då förstås! Men eftersom politik är något som finns i vår vardag och som troligtvis aldrig kommer att försvinna så är man ju tvungen att följa med det lite grann i alla fall. Därför har jag också en favorit av presidentkandidaterna. Det hör inte till att man säger högt vem man röstar på och vem favoriten är, men då jag inte får rösta bryr jag mig inte om det. Min favorit är helt klart kandidat nummer 8, Eva Biaudet. Hon tycker likadant som jag och det är ju det som är en av faktorerna till varför man just röstar på en viss kandidat. Eller?